Min 25-årsdag...

...är det idag. Har faktiskt varit ångestblandat. Nu börjar man bli gammal. Men men, mest känns det väl ändå roligt :) Har visserligen känts som en helt vanlig dag, jobbig måndag. Alla barnen var på dagis, alla var galna och extra skrikiga och grät för allt. Hann bara ta en halv rast. Efter jobbet skyndade jag hem, försökte iaf... en av mammorna, en väldigt bitter människa ville ge mej massa "goda" råd inför framtiden: Skaffa barn med en okänd man så du slipper ha något med pappan att göra; "..för kärleken till pappan kan ta slut men kärleken till barnen består, och han finns alltid där och "spökar". Det är bättre att vara en "single girl". Man vet aldrig vad folk kan ta sig till nuförtiden, man kan ju beställa mord och allting." Hrrmmm.... ÅH vad jag tar till mej de råden. Stackars, hon har nog inte haft det lätt antar jag. Som sagt, försökte skynda mej men hon tjötade på ett tag.

Väl hemma fixade jag lite middag så kom familjen och firade mej litegrann. Fick fina presenter och blommor. En stor bukett röda rosor av syrran; "För nån måste ju ge dej det". Tack för påminnelsen om att jag är singel ;) Haha, jättefina iaf! Så fick jag guldörhängen och en typ filékniv eller liknande, fancy fancy... Och fler upplevelser av syrran. Nu väntar både spökvandringen som jag fick i julklapp och choklad och vin-provning. Nice! :) Dessutom kort och pengar från diverse släktingar. En mycket bra födelsedag :) Men det är ju på lördag det gäller!

Sen måste jag bara skriva av mej om vårt lilla tårögda samtal vid matbordet (iaf för mammas del). Pratade om när jag föddes... och jag fattar inte att de inte berättat det här förut?! Ska man behöva vänta tills man är 25 år med sådana viktiga detaljer om sin födelse? Jaja, ledsamt iaf. Jag var ju sjuk när jag föddes och opererades dagen efter. Det vet vi sen innan. Och att jag inte skulle överlevt utan operationen. Och att jag stannade på sjukhuset ca en månad. Men idag berättade de lite om hur det var och vad som hände, jättehemskt ju (T.ex. att de skickade mej direkt från Mölndal till Östra och tog blodprov på mej varje timme). Förstår att mamma var orolig när syrran föddes :S Fick iaf den här intressanta/läskiga faktan: Om jag hade fötts i en annan stad i Sverige hade de inte kunnat rädda mej (förutom Sthlm och ev. Malmö) för de hade inte den kunskapen/resurserna på mindre sjukhus. Av de barn som föddes i det tillståndet (eller vad man nu ska kalla det) på den tiden överlevde endast 10% (!!!). Idag överlever ca 90% och förmodligen i hela landet, antar jag. Endast 2-3 barn föds i Sverige varje år med det tillståndet. Detta hade jag inte den blekaste aning om.... Och att det var tal om att nöd-döpa mej. Usch! Då fattar man nästan hur nära det var.... Även om man inte kan förstå hur mamma och pappa kände. Fy... får en sådär hemsk, riktigt jobbig känsla när jag tänker på det som jag bara vill skaka av mej. Men jag ska vara glad att jag lever alltså. Får väl bli bättre på det där med att leva i nuet och vara glad över det jag har... nån som kan hjälpa mej? Är riktigt dålig på det.

Kom att tänka på en passande låt, som för övrigt är en av mina favoritlåtar som jag aldrig tröttnar på! Nickelback – If Everyone Cared